Wiki90: 90s Style Encyclopedia på webben
I dagens värld är Pusta ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos miljontals människor runt om i världen. Oavsett om det beror på dess inverkan på samhället, dess relevans inom det vetenskapliga området eller dess betydelse i populärkulturen, har Pusta blivit ett ämne av allmänt intresse. Sedan dess uppkomst har Pusta genererat debatter, forskning och analyser som har gjort det möjligt för oss att förstå dess omfattning och dimensioner. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till Pusta, från dess ursprung till dess inflytande inom olika områden av det dagliga livet. Genom ett multidisciplinärt förhållningssätt kommer vi att försöka erbjuda en heltäckande bild av Pusta och dess inverkan på dagens värld.
Pusta (ungerska: puszta, uttalas "possta") är begrepp som ofta associeras till det traditionella ungerska landskapet. Det syftar oftast på stäppartade områden inom det stora ungerska slättlandet. Puszta kommer av ett adjektiv med samma form, vilket betyder "kal, tom, berövad". Det kan även betyda en avlägset liggande lantgård omgiven av fält, och kan i den betydelsen ingå i vissa ortnamn.
Sedan 1999 är en del av området en nationalpark (Hortobágy nationalpark) med typiska miljöer och tidigare typisk extensiv djurhållning. Nationalparken är även ett världsarv.
I bestämd form och med stort P, Pusztan (eller Pustan), syftar begreppet på flacka och trädfattiga områden i Alföld i den södra och östra delen av landet. Området var ursprungligen bebott av herdar, med nötboskap, får och hästar. På 1800-talet var "pusztaromantik" - med herdar, "cowboys", laglösa, sköna krog (csárda)-madamer, musik och dans ("csárdás") - spridd även till huvudstaden och utlandet där namnet Puszta/Pusta fått en viss spridning.
Fjädergräs, (Stipa pennata), är en av de växter som sätter sin prägel på pusztans vegetation. Skärmfjällens borst är 25–30 centimeter långa. Den växer i Sverige endast sällsynt (på tre platser på Falbygden).
Idag har stora delar av pusztan uppodlats. Detta började redan den andra halvan av 1800-talet. Man har grävt diken och reglerat vattenvägar för att förhindra de översvämningar som tidigare gjorde området svårodlat.