Idag går vi in i den spännande världen av USA:s federala statsmakt. Vi kommer att lära oss om dess betydelse, dess relation till olika studieområden och hur den har utvecklats över tiden. Dessutom kommer vi att analysera dess inverkan på det nuvarande samhället och dess möjliga framtida implikationer. Genom den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna som gör USA:s federala statsmakt till ett relevant och intressant ämne för alla.
Den federala statsmaktens formella namn är detsamma som landets, men skrivs vanligen som Government of the United States (inom landet) eller Government of the United States of America (utanför landet) för att särskilja det från delstaterna eller andra rättssubjekt. HuvudstadenWashington D.C. används ofta som en metonym för den federala statsmakten i dagligt tal och skiftspråk.
Den lagstiftande makten, tillkommer kongressen som består av två kammare: senaten och representanthuset. De båda kamrarna är nästintill beslutsmässigt likvärdiga, med enbart ett fåtal undantag. Lagförslag från kongressen måste antas i identiska versioner i båda kamrarna för att kunna skickas vidare till presidenten, varpå efter dennes godkännande, eller med kvalificerade majoriteter i båda kamrar som upphäver presidentens vetorätt, lagförslagen (engelska: Bills) blir till gällande lag (engelska: Act of Congress).
Senaten har ensamrätt att ratificera traktat, att ge "råd och samtycke" (engelska: advice and consent) till presidentens nomineringar till federala domare samt för sådana höga ämbetsmän (engelska: Officer of the United States) i den verkställande grenen av statsmakten (ministrar och högre chefer med beslutsrätt) som i det lagrum som skapat respektive ämbete förkunnar att så ska ske enligt konstitutionens utnämningsklausul, att genomföra riksrättsrättegång på hemställande från representanthuset och agera domare däri, samt att välja vicepresidenten ifall elektorskollegiet inte lyckas välja någon.
Representanthuset har ensamrätt att initiera alla lagförslag som berör statsmaktens intäkter (skatter eller andra avgifter), inledning av riksrättsåtal samt att välja presidenten ifall elektorskollegiet inte lyckas välja någon.
Det högsta styret av den verkställande grenen av den federala statsmakten tillkommer presidenten i enrådighet, den samlade regeringsmakten utövas av denne ensam. Under denne finns en hierarki av olika departement, myndigheter och andra inrättningar vars stadgar och befogenheter till övervägande del är fastställda i lag. Presidenten har vetorätt mot kongressens lagförslag, men vetot kan övertrumfas med kvalificerade majoriteter i bägge kamrarna. Presidenten kan utan begränsning benåda de som är dömda under federala domstolar. Presidenten är enligt konstitutionen ex officio den i realiteten högste befälhavaren för USA:s väpnade styrkor, men den ordinarie befälskedjan ned till de operativa befälhavarna går i normalfall genom försvarsministern och försvarschefen.
Vicepresidenten träder in som tillförordnad president om den ordinarie har förhinder, eller efterträder denne om den ordinarie avlider, avsätts eller avsäger sig uppdraget. Presidenten och vicepresidenten väljs båda separat av elektorskollegiet: presidenten kan inte avskeda sittande vicepresident, men kan frysa ut denne från meningsfulla arbetsuppgifter. Kabinettet är av tradition en uppställning av ministrarna och andra höga befattningshavare, men är inget beslutsfattande organ. Nationella säkerhetsrådet är forumet där utrikes- och säkerhetspolitiken samordnas mellan berörda instanser under presidentens ledning och med en särskild stab. Presidenten biträds av presidentkansliet (engelska: Executive Office of the President) vars politiska medarbetares utnämningar med få undantag (exempelvis chefen för Office of Management and Budget) behöver senatens "råd och samtycke" (dvs godkännande vilket krävs för ministrar etc), men dessa (stabschefen, säkerhetsrådgivaren, pressekreteraren etc) är å andra sidan begränsade då de saknar egen formell beslutskraft utanför den egna organisationen utan är enbart presidentens budbärare.
Artikel 3 i konstitutionen inrättade USA:s högsta domstol och tillåter kongressen genom lag att skapa lägre domstolar samt påbjuder att federala domare utses på livstid.
Högsta domstolen avgör mål som rör den federala statsmakten, tvister mellan delstaterna, tolkning av konstituionen samt kan i rättsfall förklara handlingar både rörande verkställande och lagstiftande makten, på såväl federal och delstatlig nivå, som konstitutionellt oförenlig (engelska: unconstitutional). Konstitutionen ger inte högsta domstolen uttrycklig lagprövningsrätt, men i fallen Hylron mot Förenta Staterna (1796) och därefter i Marbury mot Madison (1803) vidhöll chefsdomare John Marshall att lagprövningsrätten var en logisk följd av domarnas ämbetsed där de förbinder sig att "upprätthålla konstitutionen".
De federala domstolarna under högsta domstolarna är indelade i distriktsdomstolar och på nästa nivå av appellationsdomstolar. Dessutom tillkommer vissa specialdomstolar för skattemål, ersättningskrav och underrättelseverksamhet.